Bara att inse att jag tappat lusten för "ordentlig" Vetoträning helt och hållet, inte så att vi inget gör, naturligtvis inte.
Vi gör massor med kuliga saker. Men typ träning för tävling känns SÅ långt bort just nu, vet i fan vad som hänt.
Kanske jag känner att fler bakslag är nåt jag knappt orkar med att kravla mej upp ifrån längre...............
Vet oxå att detta är helt fel tänk, att "that doesn't kill ju make a fighter", men just nu så känns figtingandan långt borta.
Ajja, den kanske kommer igen, just nu är vi bara, och det omgivna av människor jag uppskattar och älskar. Och det är ju iofs inte det sämsta ;)
Heléne & Grabbarna
11 juni 2012 07:49
Nää, verkligen inte det sämsta som AK skriver. Det går upp och ner för alla, och man måste tillåta sig att "vara" i downperioderna också, och fundera lite över frågor som: Vad är viktigt? Varför gör jag det här? Vad får mig att må bra?
Och Vetokillen finns ju alltid när du blir sugen på att träna... ;-)
kram
http://www.high5hundkurser.se
Cissi
11 juni 2012 08:59
Att må bra i nuet med två och fyrbenta är väl vad livet handlar om :-) inte ska man hålla på med något man inte tycker är roligt om man inte måste.... Huvudsaken du och Veto mår bra och gillar det ni gör oavsett vad det är <3
http://www.tripora.se
Lena
11 juni 2012 09:47
vad har hänt nu? Du har varit så uppåt o glad...och bakslag??? kram
Marlene
11 juni 2012 11:54
Jag tror det finns extremt få hundar som skulle svara "tävla" om du frågade dem vad de lever för att göra. Och när allt kommer omkring tror jag att nästan ingen av oss hundtränare på vår dödsbädd skulle önska att vi tävlat mer. Jag har framkallat bilder från Babys liv, våra gemensamma minnen och bilder som kommer påminna mig om vem hon var. Av hundratjugosju bilder var det sex stycken som föreställer henne när hon tävlar agility. Jag har alltid sagt att agilityn var det bästa hon visste och att det var höjdpunkten i vårt liv. Nu när korten (!) ligger på bordet, visar det sig att det inte alls var så. Det var våra långa utflykter, det var henne när hon rullat sig i kobajs så hon var helt brun, det var när vi delade på en mjukglass, när hon är sur för att hon inte får följa med till jobbet. Det var så mycket annat som var Baby, som Baby levde för. Först nu har jag insett det och jag är glad att jag slutade med agilityn i tid innan hennes kropp hade blivit helt förstörd. Vi fick ytterligare sex år tillsammans innan ryggen sade ifrån. <3
http://www.yabasta.se
Nina & Jackie
11 juni 2012 12:10
Äsch då, man måste inte tävla bara för att man har hund och tränar. Även om du nu råkar ha en BC ;)
Det finns ju så mkt annat som ni kan pyssla med under tiden, medan lusten kommer tillbaka. Varför inte hänga på oss o prova lite rally? Det är omväxlande o roligt för hunden, o även för oss som dessutom tillåts prata och uppmuntra våra hundar medan vi går banan :)
Kram
http://ninavarblane.blogspot.com