Idag har det gått ett år sedan Veto låg på operationsbordet första gången.

365 jävla dagar:

*  med i princip koppeltvång och tidsbestämda promenader

* utan lek med saker eller kompisar för Veto

* utan bc i sängen på natten för mej

* utan bcjobbarkompis i lagårn

* utan ett enda vallningspass

* utan att kunna/få träna som vi vill

* att vara tvungen att ligga steget före i tanken dygnet runt

Detta år har oxå innehållit ca 60 resor till Valla Djurklinik (hältutredning, 3 op, återbesök och 55 simgånger) a' 10 mil och 2-3h/gång.

Så JAA jag är lite sliten och inte riktigt på topp varje dag, detta tar otroligt mycket energi, tid och pengar  och jag vet att jag inte orkat glädjas så som jag velat åt alla andras framgångar (det gör fortfaranade lite ont i hjärtat att se andra träna och leva normala liv med sina hundar vissa tunga dagar), självklart unnar jag er alla andra framgångar MEN är grymt avundssjuk för att ni kan och får träna på som jag ju oxå vill...............................

KRAAAAAM!!